I min grumliga själsspegel skimrar livet som ett skärande vitt ljus
Det är mitt, bara mitt, men jag vågar aldrig omfamna det i mina räddhågade armar
Den enda människa här i världen jag har vanvårdat, slagit, misshandlat och sårat
Det är mig själv
Min sårbara självbild skaver likt oslipade knivblad mot bröstkorgen
Min stolthet är en gallfärgad hinna av sorg över mitt spegelglas
Jag står villrådig framför mina egna fördömanden och gränslösa krav
Kritik, glåpord och påhopp från förr blöder genom mina självkritiska ögon
Jag har forcerat mig själv till att rannsaka allt som är fel - utifrån och in
Mitt livs tillkortakommande är att vara min egen främsta anmärkare
Deras hat har skapat min skygghet bland livets svåra anmodan
Jag dräper min livslust i min oduglighet
Demonerna har lärt mig
Svikarna har lärt mig
Hatet utifrån
Ingen etablerad självkritiker är självlärd
Varför somnar jag med samma mening som ett sorgbundet sorl i bakhuvudet
Varför räcker jag inte till?
Jag ligger vaken med lyhörda sinnen och längtar efter rösten som ska tala om för mig
Vad är det jag gör fel?
Trots att hoppet är en främmande fågel som flyger genom alla känslorum
Genom skräckens tortyrkammare och ångestens angränsande sovrum
Med helande ljusvingar av lugn som lägger sina fjäderdukar som hjärtats tröst inom mig,
och smörjer sitt vederkvickande blasam över mitt hjärtas ärrade ytor
Så vågar jag inte fånga den i mina kupade händer, ty den flyger bara sin väg
Jag söker mig själv men blir ständigt avvisad
Jag söker ro i att vara jag men finner bara rädsla
Kan någon gjuta lite mod i min unga själ?
Lära mig hur man vågar uppskatta sig sjäv
För jag undrar varje dag när jag ska besitta modet
När jag ska våga försonas med mitt hjärta
Kan någon berätta för mig, hur gör man?
Snälla jag vill så gärna veta
När jag ska våga älska..?
När jag ska våga älska mig själv
För den jag är
