linnkarlmanss

I min grumliga själsspegel skimrar livet som ett skärande vitt ljus 

Det är mitt, bara mitt, men jag vågar aldrig omfamna det i mina räddhågade armar 

Den enda människa här i världen jag har vanvårdat, slagit, misshandlat och sårat 

Det är mig själv  

Min sårbara självbild skaver likt oslipade knivblad mot bröstkorgen 

Min stolthet är en gallfärgad hinna av sorg över mitt spegelglas 

Jag står villrådig framför mina egna fördömanden och gränslösa krav 

Kritik, glåpord och påhopp från förr blöder genom mina självkritiska ögon 

Jag har forcerat mig själv till att rannsaka allt som är fel - utifrån och in 

Mitt livs tillkortakommande är att vara min egen främsta anmärkare 

Deras hat har skapat min skygghet bland livets svåra anmodan 

Jag dräper min livslust i min oduglighet 

Demonerna har lärt mig 

Svikarna har lärt mig 

Hatet utifrån 

Ingen etablerad självkritiker är självlärd 

Varför somnar jag med samma mening som ett sorgbundet sorl i bakhuvudet 

Varför räcker jag inte till? 

Jag ligger vaken med lyhörda sinnen och längtar efter rösten som ska tala om för mig 

Vad är det jag gör fel? 

Trots att hoppet är en främmande fågel som flyger genom alla känslorum 

Genom skräckens tortyrkammare och ångestens angränsande sovrum 

Med helande ljusvingar av lugn som lägger sina fjäderdukar som hjärtats tröst inom mig, 

och smörjer sitt vederkvickande blasam över mitt hjärtas ärrade ytor 

Så vågar jag inte fånga den i mina kupade händer, ty den flyger bara sin väg 

Jag söker mig själv men blir ständigt avvisad 

Jag söker ro i att vara jag men finner bara rädsla 

Kan någon gjuta lite mod i min unga själ? 

Lära mig hur man vågar uppskatta sig sjäv 

För jag undrar varje dag när jag ska besitta modet 

När jag ska våga försonas med mitt hjärta 

Kan någon berätta för mig, hur gör man? 

Snälla jag vill så gärna veta 
När jag ska våga älska..? 

När jag ska våga älska mig själv  

För den jag är