kapitel 2
Ett. Två. Tre.
Blod sipprade fram från såren, och jag tittade fascinerat på medan det röda dropparna sakta trängde sig igenom den smala springan, och formade små bollar på min arm.
Min högra hand var hårt knuten runt rakbladet, och jag kunde känna de vassa kanterna skära sig in i min hud, och det sved till när kall luft blåstes mot det ny öppnade såren. Jag bet mig på läppen, så hårt att mina tänder grävde sig in i det mjuka, och smaken av koppar fyllde min mun.
Fyra. Fem. Sex.
Jag kunde inte sluta. Min hand for automatiskt över armen, och metallen gled över huden. Det började svida extra mycket, och jag slöt ögonen för att inte låta tårarna rulla nerför mina kinder, men en tår slet sig loss, och sakta karvade sig en osynlig linje på kinden.
Min fot började domna bort, där jag satt på toalettstolen, och jag ändrade ställning, men istället för att göra saken bättre, spred sig domnanden över mitt ben, och uppför låret.
Jag ställde ifrån mig det blodiga rakbladet på handfatet innan jag ställde mig upp, men svajade lätt till då jag inte kände mitt vänstra ben och på grund av blodförlusten.
Automatiskt sköljde jag rakbladet, torkade bort bevisen på att något hade hänt. Jag drog på mig min svarta munkjacka med skolans logo på framsidan. En snabb titt runt det lilla rummet konstaterade att alla blodfläckar och vita pappersdukar - färgade röda av blodet - var borta.
Ännu en gång hade jag lyckats med att dölja spåren efter mig.
Mamma och pappa hade inte kommit hem ännu. Men snart kom dom väl.
Snart skulle allt hända igen. Jag skulle bli slagen och antagligen våldtagen .. Som alltid. Jag skulle känna mig hjälplös. men vad skulle jag göra ? Dom är ju mina päron. Och aldrig att jag skulle kunna tänka mig att anmäla dom. Jag älskar ju dom , även fast dom gör såhär imot mig. Men .. vad skulle jag göra om min bästevän , Fredrik anmälde dom. Då vet jag inte vad jag skulle göra. Skulle jag ta självmord ? Jag kunde se min gravsten ; Här vilar Zoey Moon. 1995 till 2010. Jag rös till och gick ut ur badrummet. Jag gick raka vägen in till mitt rum och stannade där tills min mamma kom.
- vart är pappa ? Frågade jag lite oroligt
- Han åkte till jobbet. Sa mamma aggresivt.
- hmm .. ja okej.
Då skulle jag inte bli våldtagen. Jag kände hur hela min kropp började mjukna upp. Men blev stela igen när jag tänkte på vad mamma kunde göra med mig. När jag hade berättat vad pappa gjorde mot mig, då skrattade hon och gav mig en örfil så jag kände blod komma .. hon hade sagt ; ZOEY SÄG INTE SÅDÄR TILL DIN FAR. HAN GER OSS MAT OCH TAK ÖVER HUVUDET. VAR GLAD FÖR DET.
Det var så slagen börja komma.Pappa jobbade på en bar, så mycket pengar fick vi inte.
Jag gick in till mitt rum och satte på Min favorit pianist ; Yiruma. Varje gång jag lyssna på honom kände jag mig ganska lycklig. Jag satte mig i min säng och börja tänka på Fredrik. Min bästevän ... som jag var hemligt kär i. Men han var ju kär i någon annan. Så honom som en pojkvän kunde jag drömma vidare om. Min mobil börja ringa och jag såg på displayen att det var Fredrik. Överlycklig som jag blev studsade jag runt i rummet tills jag svarade.
- Hallå ? sa jag andfådd.
- Heej Zoey. Sa fredrik som den glada människan han är.
- Vad händer ?
- Nä , inget men du Zoey vill du träffas ?
Jag börja rodna. Jag skulle träffa honom.
- Ja självklart.
- Gud vad bra. Jag kommer och hämtar dig.
- visst. sa jag
- hejdå syns snart.
- ja vi syns snart.
Jag började dansa runt i rummet. Idag skulle jag försöka kyssa honom.
Jag gick raka vägen till garderoben, hmm vad ska jag ha ? Det fick bli ett par blåa Levi's, En vit t-shirt där det stod ; Music is my boyfriend och en svart munktröja.
Jag satte upp mitt ruffsiga hår i en hästsvans. Satte på lite mascara sen var jag klar.
Jag gick nerför trappan till hallen. Tittade på alla skor och valde ett par svarta ballerina skor. Sa hejdå till mamma och gick ut till grinden.
Efter 14 minuter så stod han där. Helt underbar och fin. Jag glömde bort hur man andades och försökte andas ändå. Att vara utan Fredrik skulle vara som att vara en fisk utan vatten. Ett hjärta utan känslor. Kärlek utan betydelse. Han var allt jag behövde. Jag Skulle inte klara utan en dag utan hans röst.
Fredrik tittade på mig med det där leendet som nådde ända upp till hans ögon.
- Hej zoey !
- Hej fredrik.
- Sätt dig i framsätet.
- Fredrik vart ska vi ?
- Du får se. Sa han och höjde ögobrynen
Jag gick fram till honom och tittade honom rakt in i ögonen.
Han log igen. Han log alltid. Jag förståd inte varför, det var som om jag gjorde hans dag det var ju sjukt. Han skulle ju lika gärna kunna vara lycklig utan mig. Men skulle jag vara lycklig utan honom ? Jag kramade Fredrik snabbt innan jag började gå till bilen.
Fredrik gick efter mig väldigt långsamt och mumlade i stil med ; Varför måste jag alltid ta det sista steget. Kom igen Fredrik.
Jag förstod inte vad han menade. Menade han om den där tjejen som han var kär i ?
Jag börja tänka på om jag kände Fredriks läppar på mina. Känna hans varma andedräkt imot min hals.
Jag börja rodna och såg att Fredrik stirrade på mig med stora brungula ögon.
Det var något konstigt med Fredrik. Han hade nästan alltid ny ögonfärg. Men jag hade slutat att tänka på det för några månader sen. Jag har nu idag känt Fredrik i ett halvår. Han hade sett när min mamma hade gett mig en örfil mitt i stan. Det hade bara varit han som reagerade. Han gick fram till min mamma och sa ;
" MEN DU KAN JU INTE SLÅ HENNE. HON ÄR ETT BARN "
Jag hade blivit så tacksam för att han hade reagerat. Efter det har jag alltid haft för starka känslor för honom.Jag satte mig i framsätet och försökte fiffla med radion. Det fanns ingen bra kanal längre. Fanns ju bara pop låtar. Och Fredrik gillade rock så att lyssna på Piano låtar skulle jag få glömma. Fredrik sätter sig bakom ratten stänger bildörren och kör som in i helvetes fort. jag skriker åt honom att köra långsammare. Men jag hann inte att fortsätta meningen eftersom han såg så lycklig ut. Han älskar när han känner hur snabbt han åker. Så jag tittade bara på honom.
Hans hår var brunt men skiftade i rött.
Hans ögon såg ut som brun gula diamanter.
Hans kindben stod ut.
Hans näsa var perfekt rakt.
Hans mun var helt perfekt.
Och hans tänder var perfekt vita och raka.
Jag älskade honom mest av allt.
Jag hade säkert suttit där i en halvtimma och tittat på honom.
Bloggadress: http://onlymichelle.blogg.se/